Fortfarande soffläge. Orkar inte lyfta röven. Stirrar på välstruken gardin och Bella & Tyra show. Och så surar jag lite över det faktum att han jag bor med skulle ha varit hemma för en timme sedan. Den andra jag bor med är nämligen lite enerverande för tillfället. Och när jag är trött orkar jag inte se på folk som slänger sig huvudstupa ner från fåtöljer. När han kommer hem skall jag powernapa som en gorilla.

Fan. Jag hade ett svinbra städflow. Strök gardiner och hängde upp. Torkade damm och lade fram ljus. Svävade runt och småpillade på allt. Sen måste jag ta paus för att se om Peppe har klämt fram barn. Och här fastna jag. Jag kommer inte loss. Jag orkar inte fortsätta. Golvet är äckligt och köket är gross. Men jag är stuck. Det är kört. Förtrollningen är bruten.

Om ni har riktigt bra minne kommer ni ihåg att jag hade en hel del problem med fåglarna i somras. En jävla massa duvor, småäckel och kråkor som flög in i vår kämppä, fastnade på balkongen eller blev ikläm bakom dörren. Jag hade dem upp i halsen. Och det beror ju på att en av våra grannar (en som sannerligen inte har alla indianer i kanoten) matar dem flera gånger per dag. Hon är säkert 120 år, har långt grått hår och ett femtiotal stora bruna nippor i ansiktet. En kvinna som jag inte direkt blir varm i kroppen av. Flera gånger om dagen fryser blodet i mina ådror när jag ser hur hon står i fönstret och sprider solrosfrön och brödsmulor längs hela gatan. Men den här morgonen tar alla pris i världhistorien.

Först nu förstår jag varför fåglarna i vårt kvarter inte är som alla andra fåglar. De är feta, orädda och snudd på psykiskt störda. Och allt är den här snuskiga tantens fel. Idag såg jag nämligen när denna förfärliga varelse lade ut två paket rått maletkött åt sina duvor. Ett tjugotal duvor satt på hennes fönsterbräde och där satt stod hon mitt bland dem och delade köttet i små bitar. Jag stirrade på henne med min aggressivaste blick och fräste några välvalda ord. Men hon fattar naturligtvis nada. Hon är stendum och förhoppningsvis halvvägs i graven. Rått maletkött och bröd. Hurray hurray hurray!

Jag hann nästan dö av skräck när jag insåg att det hade varit tyst en stund och jag hade varit djupt försjunken i bloggvärlden. Jag började leta så där lugnt.  Var eee duuu? Och sedan mera panikartat. MATHEO!! VARÄRDU VAREDU VAREDU?! 20 sekunder senare hör jag hur det fnissar i städskåpet. Och där sitter den råa apan och hånskrattar. Herregud, jag blev rädd.

Okej okej jag kommer väl ut då.

Okej ladies and gents, nu har jag lagt bilder på de nya vagnarna på secondhand-bloggen. Nu kan ni buda bäst ni vill! Sjukt fina och bra vagnar. Go fetch.

Har inte kommit in på bloggen på många långa timmar. Allt bara stärvar och krånglar. Men nuuu. Efter hundraåtta försök är jag äntligen här. Och det enda jag har att säga är att på en dumskala från ett till tio var jag idag en elva när jag trädde på Converse-skorna och spatserade ut i spöregn, plask och slask. Vilket plattfall. När jag en gång hade chansen att blogga.

Har fullt upp med min kand. Så länge kan ni köpa (eller i alla fall ta er en titt på) barnvagnar på min secondhand-blogg. Det var någon som frågade och jag fixade. Back to Online Social Networking and Norwegian Parties, Web 2.0. Hurray!

Har ägnat mig åt diverse texter hela kvällen. Mitt i allt föll jag av stolen. Se vad rosa gumpparnas slutpris blev. 12 fakking evrås. Det här med budgivning är tydligen något jag rekommenderar i bloppisväg. Därtill kan jag avslöja att min header börjar ta form. Det blev inte alls så som jag tänkte för några dagar sedan - utan sjudubbelt bättre. Nu kan jag somna som ett happyface*.


*Nästan så jag vill klämma hit ett smileyface.