Blev lördagskväll ute i förorten. Precis vad jag behövde. Fina människor och så innihelvetes god mat. Det här är min gravida bästis.

Nu i slutskedet av graviditeten har emmi fått den sedvanliga kreativitetssjukan. Hon syr och donar och städar och har sig. Kolla vimplarna och lapptäcket. Och inte bara ett lapptäckte utan två. Här bor snart två barn.

I ett rum brevid fanns två som prioriterade Spöket Laban framom mat. Helt obegripligt i min värld.

Halv ett for vi hem. Då var Matheo rolig. Han fnissade åt allt han såg och inte såg. Så trött och mysig har han aldrig varit tidigare.

Uhh. Om några timmar skall jag upp och skriva brunchrecension. Nati.

Jag behöver aldrig kämpa med nattning. Aldrig. Han somnar pang boom bang.  Alltid. Men inte idag. Det är en och en halv timme sedan vi lade honom i sängen. Nu börjar det så småningom tystna. Frustrerande så in i helvete när jag borde vara på väg nånstans redan nu. Och han borde börja vakna. För att lugna mig har jag laddat upp bilder på fb och tänkt på den supermegaroliga kvällen jag har framför mig. Trippelparmiddag med barn ute i förorten. Jag har varit grymt effektiv idag. Fått gjort en massa massa massa. När sonen vaknar skall vi gå ut i solskenet. Gud vilken dag!

Ni har väl inte glömt att det finns fina vagnar till salu på secondhandbloggen?

Gorillan har vaknat. Hemmet förblev halvstädat och jag snarkade som en crazy person i en timme och en halv. Nu grillar jag kött, dreglar över caesarsallad och väntar på fredagslonkeron. Och när jag tjuvkikade i skåpen såg jag att sambon har dragit hem honungsmelon, chips, dipp och munkar. Sonen sover sedan länge, det är helg och Luftslottet som sprängdes finns till vårt förfogande. Allt är med andra ord heeelt okej. Men frågan kvarstår - Hur går det för Peppe?

Fortfarande soffläge. Orkar inte lyfta röven. Stirrar på välstruken gardin och Bella & Tyra show. Och så surar jag lite över det faktum att han jag bor med skulle ha varit hemma för en timme sedan. Den andra jag bor med är nämligen lite enerverande för tillfället. Och när jag är trött orkar jag inte se på folk som slänger sig huvudstupa ner från fåtöljer. När han kommer hem skall jag powernapa som en gorilla.

Fan. Jag hade ett svinbra städflow. Strök gardiner och hängde upp. Torkade damm och lade fram ljus. Svävade runt och småpillade på allt. Sen måste jag ta paus för att se om Peppe har klämt fram barn. Och här fastna jag. Jag kommer inte loss. Jag orkar inte fortsätta. Golvet är äckligt och köket är gross. Men jag är stuck. Det är kört. Förtrollningen är bruten.

Om ni har riktigt bra minne kommer ni ihåg att jag hade en hel del problem med fåglarna i somras. En jävla massa duvor, småäckel och kråkor som flög in i vår kämppä, fastnade på balkongen eller blev ikläm bakom dörren. Jag hade dem upp i halsen. Och det beror ju på att en av våra grannar (en som sannerligen inte har alla indianer i kanoten) matar dem flera gånger per dag. Hon är säkert 120 år, har långt grått hår och ett femtiotal stora bruna nippor i ansiktet. En kvinna som jag inte direkt blir varm i kroppen av. Flera gånger om dagen fryser blodet i mina ådror när jag ser hur hon står i fönstret och sprider solrosfrön och brödsmulor längs hela gatan. Men den här morgonen tar alla pris i världhistorien.

Först nu förstår jag varför fåglarna i vårt kvarter inte är som alla andra fåglar. De är feta, orädda och snudd på psykiskt störda. Och allt är den här snuskiga tantens fel. Idag såg jag nämligen när denna förfärliga varelse lade ut två paket rått maletkött åt sina duvor. Ett tjugotal duvor satt på hennes fönsterbräde och där satt stod hon mitt bland dem och delade köttet i små bitar. Jag stirrade på henne med min aggressivaste blick och fräste några välvalda ord. Men hon fattar naturligtvis nada. Hon är stendum och förhoppningsvis halvvägs i graven. Rått maletkött och bröd. Hurray hurray hurray!

Jag hann nästan dö av skräck när jag insåg att det hade varit tyst en stund och jag hade varit djupt försjunken i bloggvärlden. Jag började leta så där lugnt.  Var eee duuu? Och sedan mera panikartat. MATHEO!! VARÄRDU VAREDU VAREDU?! 20 sekunder senare hör jag hur det fnissar i städskåpet. Och där sitter den råa apan och hånskrattar. Herregud, jag blev rädd.

Okej okej jag kommer väl ut då.